Fredagens besök åkte hem vid 17 igår. En stund senare fick jag masa mig iväg till en arbetsplats som hade en sjuklucka. Jag går på timmar som personlig assistent. Natten till idag jobbade jag 19-07. Nu sitter jag återigen här på ett likadant pass, 19-07. Vakennätter.

Och ja, jag vet att det egentligen inte är någon bra idé. Att "god sömnhygien" är A och O när man har bipolär sjukdom. Men det är jobb. Det inbringar pengar. Jag kommer förmodligen ha ett svajigt mående i några dagar framöver och mer än en gång lär jag tänka att det inte är värt det. Men vad gör man inte för att få mat på bordet?

Egentligen skulle jag väl må bäst av att jobba kontorstider. 7-16, måndag till fredag. Så man får mer struktur på tillvaron. På ett sätt längtar jag efter en sån tillvaro. Jag tror att jag skulle må bra av det. Men samtidigt så har jag blivit lite kär i att jobba oregelbundet. Att ibland få sova fram till två om man vill och ändå ha god marginal tills dagens arbetspass börjar samt ibland behöva gå upp i ottan för att börja halv sju hos någon som ska iväg till daglig verksamhet. Omväxling förnöjer.

Nu är jag i vart fall inne i rullarna här. Och så länge jobb inte växer på träd, så hänger jag kvar.

Ciao!

Ikväll har jag besök av lilla fröken F. Jag har lite smått sett fram emot detta hela kvällen. Hon dök upp vid fyra och det är planerat att hon ska låna min bäddsoffa under natten. Och visst är det trevligt med besök. Jag brukar hata att vara ensam. Men något har hänt... Det enda jag kan känna just nu är att hennes närvaro begränsar mig. Allt jag gör måste anpassas efter henne, i och med att jag är värd. Och om något oförväntat händer, så kan jag inte bara släppa allt och sticka iväg, om det skulle behövas. Nej, jag är låst i denna lägenhet och med hennes sällskap.

En del av mig vill bara att hon ska försvinna. Att hon ska ta första bästa buss hem. Att vi bara ska ses hemma hos henne, för när jag är gäst, så kan jag gå när jag själv vill. En annan del av mig skulle gärna se att hon flyttar in hit, bara jag får sällskapet. Jag är så kluven och det är riktigt jobbigt. Jag känner mig som en urusel kompis...

Jag ringde precis ned till en av kommunens bemanningsassistenter och var så inställsam som jag bara kunde bli. Hon aktiverade mig i vikariesystemet, men sa samtidigt att de har mycket oplacerad personal, så vikariebehovet var minimalt. Med andra ord, jag är inne i rullarna igen, men möjligheten för mig att få arbetspass är liten. Ändå känns det rätt skönt. Det är en bekräftelse på att jag får komma tillbaka.

Samtidigt grämer det mig lite att en av mina gamla chefer inom kommunen inte verkar vilja ha tillbaka mig. Hon fick reda på min bipolära diagnos i samband med att jag blev sjukskriven. Jag AVSKYR att det är krav på att arbetsgivaren ska få se sjukintyg. När jag hör av mig till henne nu upplever jag henne som väldigt kylig och avståndstagande, samtidigt som hon artigt beklagar att hon inte har något behov av mig.

Men men... Idag är en liten seger i alla fall. :)

Ciao!