Alla jag känner tror att jag har jättelätt för att knyta kontakter. Att det faller sig naturligt för mig att kunna knyta an vid vem som helst, var som helst. Och sett utifrån, så är det så. Visst kan jag börja prata med vem som helst, var som helst. Visst är jag bra på att få folk att uppmärksamma mig och reagera - men allt är ett spel. Jag får aldrig någon vettig kontakt med de jag träffar exempelvis på bussen. Det blir ett skämt av allting. Jag kan få igång ett alldagligt samtal, men ingen öppnar sig en ett uns. För mig har det mycket blivit en utmaning för att döda vardagstristessen. Jag utmanar mig själv att våga sticka ut. Att våga prata med främlingar. Det beteendet gör mig till lite av en clown.

Självklart finns det undantag. Men de undantagen följer vissa regler. Regler som gör kontakten personlig, men inte privat. Busschaufförer är ett typexempel på det. Jag har ganska god kontakt med ett antal av busschaufförerna som kör här i trakterna. På vissa har jag gjort ett sånt intryck att de minns mig även när det gått upp till ett år mellan gångerna jag åker med dem. Jag har en i allra högsta grad personlig kontakt med dessa människor, där vi kan prata om allt och inget. Men ändå finns det en gräns. En gräns som säger att jag är en del av människans arbetsmiljö - inte människans privatliv. Privatlivet är en helig sfär, dit man inte släpper in vem som helst.

Så... Hur gör man? Hur knyter man kontakter? Mina vänner har uppfattningen att jag har en rik bekantskapskrets, men ändå känner jag mig ensam. Jag sitter ofta ensam hemma och önskar att jag vore någon annanstans. Att jag hade fler ställen att dra mig till.

Jag önskar även att jag visste hur man är normal - eller så normal man kan bli. Jag tycks alltid sticka ut. Merparten av människor tycker att jag är märklig och tar avstånd ifrån mig - bara ett fåtal älskar mitt udda sätt att vara.

Jag vill inte leva såhär...

Okej... Det första inlägget i den här bloggen och... jag har inte direkt jättemycket att skriva om. Mitt stämningsläge är lite åt det depressiva hållet, men inte så det stör. Överlag mår jag ganska hyfsat, även om jag har mina extremdimpar nedåt, då allt känns skit. Och vissa yttre saker i mitt liv skulle behöva förbättras för att jag ska känna att jag mår super - men så är det ju alltid.

En sak som stör mig förresten, är det min läkare håller på med - eller snarare vad han inte håller på med. Jag hade ett sjukintyg på heltid som sträckte sig fram till och med 15/1. 25/1 började jag plugga. Läkaren skulle förlänga min sjukskrivning med den felande veckan, 16/1 till 24/1. Än har inte detta skett. Och min handläggare på Försäkringskassan ligger på mig om att sjukintyget måste in snart. Tjat...

Sen börjar jag oroa mig lite smått för sommaren. Jag har under en längre tid gått som timanställd här i kommunen och det har fungerat bra. Men så kom min sjukperiod, chefen fick svart på vitt på papper (sjukintyget) att jag har bipolär sjukdom. Nu verkar det som att jag inte är välkommen tillbaka. Det är bara ett alltför tydligt tecken på att man ska vara tyst om sin diagnos. Att ha en psykisk sjukdom är inte acceptabelt. Det sägs att vi lever i ett samhälle som ska vara öppet för alla - vilket är långt ifrån sanningen.