Ikväll har jag besök av lilla fröken F. Jag har lite smått sett fram emot detta hela kvällen. Hon dök upp vid fyra och det är planerat att hon ska låna min bäddsoffa under natten. Och visst är det trevligt med besök. Jag brukar hata att vara ensam. Men något har hänt... Det enda jag kan känna just nu är att hennes närvaro begränsar mig. Allt jag gör måste anpassas efter henne, i och med att jag är värd. Och om något oförväntat händer, så kan jag inte bara släppa allt och sticka iväg, om det skulle behövas. Nej, jag är låst i denna lägenhet och med hennes sällskap.

En del av mig vill bara att hon ska försvinna. Att hon ska ta första bästa buss hem. Att vi bara ska ses hemma hos henne, för när jag är gäst, så kan jag gå när jag själv vill. En annan del av mig skulle gärna se att hon flyttar in hit, bara jag får sällskapet. Jag är så kluven och det är riktigt jobbigt. Jag känner mig som en urusel kompis...

Jag ringde precis ned till en av kommunens bemanningsassistenter och var så inställsam som jag bara kunde bli. Hon aktiverade mig i vikariesystemet, men sa samtidigt att de har mycket oplacerad personal, så vikariebehovet var minimalt. Med andra ord, jag är inne i rullarna igen, men möjligheten för mig att få arbetspass är liten. Ändå känns det rätt skönt. Det är en bekräftelse på att jag får komma tillbaka.

Samtidigt grämer det mig lite att en av mina gamla chefer inom kommunen inte verkar vilja ha tillbaka mig. Hon fick reda på min bipolära diagnos i samband med att jag blev sjukskriven. Jag AVSKYR att det är krav på att arbetsgivaren ska få se sjukintyg. När jag hör av mig till henne nu upplever jag henne som väldigt kylig och avståndstagande, samtidigt som hon artigt beklagar att hon inte har något behov av mig.

Men men... Idag är en liten seger i alla fall. :)

Ciao!

För att själv hålla koll på hur mycket piller jag måste trycka i mig, så har jag en medicinlista. Utan den vete katten om jag hade klarat av att fylla mina dosetter utan att allt blev pannkaka. Såhär ser den ut för tillfället:

• Lithionit, 3+3, stämningsstabiliserande
• Lamotrigin 100 mg, 0+1, stämningsstabiliserande
• Abilify 10 mg, 0+1, stämningsstabiliserande
• Multivitamineral, 1+0, kosttillskott
• Betolvex, 1+0, kosttillskott
• Kalcipos-D, 1+1, kosttillskott
• Efamol 1000 mg, 1+1, naturläkemedel
• Ery-Max 250 mg, 2+2, antibiotika mot acne
• Differin, 0+1, kräm mot acne

Den som orkar räkna kan lätt konstatera att min dosett blir rätt knökfull. Något som gör mig lite frustrerad är när jag måste äta tabletter för att jag äter tabletter. Jag går på stark antibiotika och smörjer in mig över hela ryggen med den där förbannade krämen bara för att lithiumet (Lithionit) ger mig acne. Samtidigt klarar jag mig inte utan lithium - tro mig, jag har försökt.

Kosttillskotten äter jag efter en magsäcksoperation (Gastric Bypass) som jag gjorde för några år sen. Gick ner ca 50 kilo. Känner mig lite luttrad nu, när jag gått upp ca 10-12 kg pga en medicin jag åt tidigare (Seroquel, en neuroleptika).

Efamolen äter jag för att håret blir starkare och friskare då. Ja, jag vet. Jag är lite fåfäng.

Okej... Så med alla dessa piller, hur uppfattar jag att jag själv mår? En kär vän till mig (Madde) sa häromdagen att hon upplevde att jag hade en molande underliggande depression. Att jag inte kraschat djupt, utan låg i något tillstånd som kan liknas vid dystymi (utspädd, långvarig depression). Det ligger nog lite sanning i det, men det är inte hela sanningen. Stundtals kraschar jag. Stundtals kraschar jag så hårt att jag har lust att tömma hela spritskåpet (har inte hänt än, peppar peppar) - stundtals sitter jag här vid datorskärmen, avtrubbad, och bara stirrar utan att egentligen göra någonting på flera timmar.

Samtidigt är jag glad över hur jag mår just nu. Jag har mått mycket värre. Nu har jag viss framtidstro - även fast jag genomgår en tuff period. Jag vet exempelvis fortfarande inte hur jag ska få ihop pengar till sommaren, men på något sätt känner jag att det inte berör mig. Det löser sig alltid på ett eller annat sätt. Mitt i allt kaos kan jag ändå se positivt på mitt liv - i alla fall för det mesta.

Jag studerar på distans nu. Heltid. Jag kom fram till att det nog är det enda jag kan vara helt (nästan) säker på att jag klarar av. Med distansstudier, så kan jag själv välja när jag ska plugga och jag kan göra det helt på mina villkor. Det innebär att om jag ena veckan inte orkar plugga alls, så gör inte det så mycket så länge jag tar igen det nästkommande vecka. Det blir så mycket mer på mina villkor än vad det skulle vara om jag hade lärarledda lektioner.

Ikväll kommer en vän förbi och stannar över natten. Så det blir god mat, hemgjord glass och kanske en grogg eller två. Jag borde egentligen sitta på gymmet nu, men har inte funnit motivation nog för att ta mig iväg. Men det kommer fler dagar. Jag ska lägga en bröddeg istället. ^^

Ciao!