Fredagens besök åkte hem vid 17 igår. En stund senare fick jag masa mig iväg till en arbetsplats som hade en sjuklucka. Jag går på timmar som personlig assistent. Natten till idag jobbade jag 19-07. Nu sitter jag återigen här på ett likadant pass, 19-07. Vakennätter.

Och ja, jag vet att det egentligen inte är någon bra idé. Att "god sömnhygien" är A och O när man har bipolär sjukdom. Men det är jobb. Det inbringar pengar. Jag kommer förmodligen ha ett svajigt mående i några dagar framöver och mer än en gång lär jag tänka att det inte är värt det. Men vad gör man inte för att få mat på bordet?

Egentligen skulle jag väl må bäst av att jobba kontorstider. 7-16, måndag till fredag. Så man får mer struktur på tillvaron. På ett sätt längtar jag efter en sån tillvaro. Jag tror att jag skulle må bra av det. Men samtidigt så har jag blivit lite kär i att jobba oregelbundet. Att ibland få sova fram till två om man vill och ändå ha god marginal tills dagens arbetspass börjar samt ibland behöva gå upp i ottan för att börja halv sju hos någon som ska iväg till daglig verksamhet. Omväxling förnöjer.

Nu är jag i vart fall inne i rullarna här. Och så länge jobb inte växer på träd, så hänger jag kvar.

Ciao!