Natten till idag kring midnatt ringde jag och väckte en god vän. Jag berättade att jag tagit dubbel dos av mina sömntabletter och svalt ned dem med en halv flaska vin. Jag ska ha berättat att det inte var någon fara med mig, men att jag ville ha någon att prata med. Till slut gjorde jag henne så irriterad att hon ska ha lagt på.

Vad det hela handlar om förbryllar mig. Jag har inget minne alls av att det inträffat och när jag går igenom spritskåpet och medicinlådan, så kan jag inte märka att något saknas. Jag vet bara att jag tog en normaldos av mina sömntabletter, borstade tänderna och gick och la mig. Imorse när jag vaknade låg jag på mobilen, med handsfreen kvar i örat.

Kan jag verkligen ha gått upp, tagit telefonen och fört ett någorlunda sammanhängande samtal - i sömnen? När jag tagit Zopiklon/Imovane? Det låter inte troligt, men jag vet inte vad annars jag ska tro. Varken sprit eller piller saknas, så möjligheten att jag ska ha gjort något dumt för att sedan glömma det är rätt obefintlig.

Jag vet inte... Jag blir förvirrad på mig själv...

Jag valde tidigt att sterilisera mig. Inte för att jag inte vill ha egna barn, utan för att jag inte tycker att det är rätt att sprida mina dåliga gener vidare. Vi har alkoholism, autism, adhd, bipolär sjukdom och fan och hans moster liggandes dolt i släktens gener. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om jag genom ett aktivt val satte ett barn till världen som jag redan innan visste med stor sannorlikhet skulle få kroniska sjukdomar och/eller funktionshinder som gjorde dess liv till ett mindre helvete. I och med att jag själv gått igenom en brokig barndom och lever med mina egna problem var dag, så... Jag skulle inte önska min värsta fiende ett sånt liv, än mindre mina barn.

Jag åkte till Storbritannien när jag var arton och steriliserade mig hos Marie Stopes Internationals Londonklink. Ytterst trevlig och kompetent personal. Jag betalade ca 4 000 SEK och det var det värt. Jag kan verkligen rekommendera dem framför den stelbenta svenska sjukvården.

Jag får ofta frågan om jag inte ångrar ingreppet. Svaret blir alltid detsamma. Till en viss utsträckning, så ångrar jag ingreppet varje dag. Jag vill ha egna barn och jag sörjer att jag inte har möjligheten till det. Men när jag tänker på konsekvenserna av att skaffa egna barn, så stärks min känsla av att jag ändå fattat rätt beslut. När det kommer till kritan, så ångrar jag inte ingreppet - jag förbannas bara över att min genuppsättning är så dålig att jag kännt mig tvungen att genomgå det.

Ibland bara suger livet...

Det finns så mycket jag känner att jag borde göra. Jag borde ägna mer tid åt mina studier, gå till gymmet oftare, lägga ner mer tid på vissa av mina vänner, städa i köket etc. Men just nu finner jag inte motivation till annat än att sitta framför denna gudsförgätna skärmen och surfa runt lite mållöst. Jag ska på hockey ikväll, men jag känner verkligen inte för det. JAG VILL INTE!

Jag känner mig i alla fall inte deprimerad, peppar peppar. Jag upplever att jag mår rätt hyffsat. Det är bara den där satans motivationen som saknas. Jag skulle vilja stänga in mig i en månad utan att ens så mycket som stirra ut genom fönstret. Kanske har denna sabla snön hunnit försvinna då också.

En vän kommer över imorgon och stannar över natten. Det känns rätt skönt ändå. Jag skulle nog bli helt knäpp utan lite social interaktion.

Ska springa och ta mina morgonpiller nu - som jag egentligen skulle ha tagit för en timme sen. =/

Ciao!