Ibland när jag är sjuk, så spårar jag bara ur. Jag har åkt på något influensavirus nu, så igår kväll pendlade jag mellan hopplöshet och eufori - lika snabbt som pendeln på en gammal moraklocka. Det slutade med att jag till slut fick för mig att jag skulle snagga mig och börja odla skägg. Så nu sitter man här och fryser om skalpen. Känner mig lite dum över mitt förhastade beslut, men har samtidigt inte riktigt bestämt mig för om jag trivs i snagg eller inte.

Samma kväll bestämde jag mig för att börja detoxa från mina sömnpiller. Inte nog med att jag varit grymt mixad, med andra ord. Så jag har sovit sådär. Vaknat någon gång i timmen och undrat om jag inte får gå upp snart. Det är sjukt vad snabbt kroppen glömmer bort hur man gör när man ska sova på egen hand.

Well well, frukost nu.

Ciao!

Jag valde tidigt att sterilisera mig. Inte för att jag inte vill ha egna barn, utan för att jag inte tycker att det är rätt att sprida mina dåliga gener vidare. Vi har alkoholism, autism, adhd, bipolär sjukdom och fan och hans moster liggandes dolt i släktens gener. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om jag genom ett aktivt val satte ett barn till världen som jag redan innan visste med stor sannorlikhet skulle få kroniska sjukdomar och/eller funktionshinder som gjorde dess liv till ett mindre helvete. I och med att jag själv gått igenom en brokig barndom och lever med mina egna problem var dag, så... Jag skulle inte önska min värsta fiende ett sånt liv, än mindre mina barn.

Jag åkte till Storbritannien när jag var arton och steriliserade mig hos Marie Stopes Internationals Londonklink. Ytterst trevlig och kompetent personal. Jag betalade ca 4 000 SEK och det var det värt. Jag kan verkligen rekommendera dem framför den stelbenta svenska sjukvården.

Jag får ofta frågan om jag inte ångrar ingreppet. Svaret blir alltid detsamma. Till en viss utsträckning, så ångrar jag ingreppet varje dag. Jag vill ha egna barn och jag sörjer att jag inte har möjligheten till det. Men när jag tänker på konsekvenserna av att skaffa egna barn, så stärks min känsla av att jag ändå fattat rätt beslut. När det kommer till kritan, så ångrar jag inte ingreppet - jag förbannas bara över att min genuppsättning är så dålig att jag kännt mig tvungen att genomgå det.

Ibland bara suger livet...

Jag finner mig återigen i en soffa på jobbet. Visst är det kul att vara eftertraktad på arbetsmarknaden. När de ringer hela tiden och bönar och ber om att man ska komma in och jobba. Men det är slitsamt också. Jag måste lära mig att sätta gränser - för min egen skull. Jag vill inte ha en upprepning av hösten, då jag jobbade häcken av mig tills jag helt enkelt inte orkade längre. Men samtidigt känner jag mig dum om jag tackar nej till jobb. För varje gång jag tackar nej, så sätter de in en annan. Man är utbytbar - och det är en jobbig känsla. Om jag inte är med och är flexibel, så finns risken att jag förlorar allt.

Om ett par veckor kommer förmodligen en vän ner, som jag inte träffat på sex år. Tanken är att hon ska stanna en vecka eller så. Ska jag göra mig otillgänglig för jobb hela den veckan, bara för att umgås med henne? Vågar jag ta den risken? Allt är en dum avvägning, där det i slutändan handlar om hur mycket jag är villig att offra av mig själv.

I övrigt är allt förvånansvärt bra ändå. Visst tär det på mig att jobba natt, men det skulle kunna varit värre än vad det är. Jag mår väl. Lite småknaggligt, men inte så att jag har anledning att klaga. Jag har mått värre. Mycket värre.

Jag ska försöka vara lite social mot kollegan nu. Det kommer bli en lååååång natt.

Ciao!