Nej, då menar jag inte det som en fjortisbrud som inte får snyggaste killen i skolan, utan överlag.

Det slog mig precis. Jag är verkligen inte riktigt nöjd med en enda bit i mitt liv. Jag har ett fåtal vänner - varav få tycks värdera vänskapen till mig så väldigt högt. Jag har en god kontakt med flickan jag vill ha - men trots att vi är goda vänner så vill hon inte ha mig. Jag ligger efter i skolan pga att jag har svårt att fokusera på det jag ska. Försöken att komma någonstans - att utvecklas och träffa nya människor, går jämt i stöpet.

Jag känner att jag har tappat det som för mig vidare. Jag har tappat motivationen till att fortsätta leva. Jag är inte suicidal, men... jag finner ingen mening.

Gjorde en MADR-S idag. Hamnade på 38.

Ikväll har jag besök av lilla fröken F. Jag har lite smått sett fram emot detta hela kvällen. Hon dök upp vid fyra och det är planerat att hon ska låna min bäddsoffa under natten. Och visst är det trevligt med besök. Jag brukar hata att vara ensam. Men något har hänt... Det enda jag kan känna just nu är att hennes närvaro begränsar mig. Allt jag gör måste anpassas efter henne, i och med att jag är värd. Och om något oförväntat händer, så kan jag inte bara släppa allt och sticka iväg, om det skulle behövas. Nej, jag är låst i denna lägenhet och med hennes sällskap.

En del av mig vill bara att hon ska försvinna. Att hon ska ta första bästa buss hem. Att vi bara ska ses hemma hos henne, för när jag är gäst, så kan jag gå när jag själv vill. En annan del av mig skulle gärna se att hon flyttar in hit, bara jag får sällskapet. Jag är så kluven och det är riktigt jobbigt. Jag känner mig som en urusel kompis...

Alla jag känner tror att jag har jättelätt för att knyta kontakter. Att det faller sig naturligt för mig att kunna knyta an vid vem som helst, var som helst. Och sett utifrån, så är det så. Visst kan jag börja prata med vem som helst, var som helst. Visst är jag bra på att få folk att uppmärksamma mig och reagera - men allt är ett spel. Jag får aldrig någon vettig kontakt med de jag träffar exempelvis på bussen. Det blir ett skämt av allting. Jag kan få igång ett alldagligt samtal, men ingen öppnar sig en ett uns. För mig har det mycket blivit en utmaning för att döda vardagstristessen. Jag utmanar mig själv att våga sticka ut. Att våga prata med främlingar. Det beteendet gör mig till lite av en clown.

Självklart finns det undantag. Men de undantagen följer vissa regler. Regler som gör kontakten personlig, men inte privat. Busschaufförer är ett typexempel på det. Jag har ganska god kontakt med ett antal av busschaufförerna som kör här i trakterna. På vissa har jag gjort ett sånt intryck att de minns mig även när det gått upp till ett år mellan gångerna jag åker med dem. Jag har en i allra högsta grad personlig kontakt med dessa människor, där vi kan prata om allt och inget. Men ändå finns det en gräns. En gräns som säger att jag är en del av människans arbetsmiljö - inte människans privatliv. Privatlivet är en helig sfär, dit man inte släpper in vem som helst.

Så... Hur gör man? Hur knyter man kontakter? Mina vänner har uppfattningen att jag har en rik bekantskapskrets, men ändå känner jag mig ensam. Jag sitter ofta ensam hemma och önskar att jag vore någon annanstans. Att jag hade fler ställen att dra mig till.

Jag önskar även att jag visste hur man är normal - eller så normal man kan bli. Jag tycks alltid sticka ut. Merparten av människor tycker att jag är märklig och tar avstånd ifrån mig - bara ett fåtal älskar mitt udda sätt att vara.

Jag vill inte leva såhär...