För att själv hålla koll på hur mycket piller jag måste trycka i mig, så har jag en medicinlista. Utan den vete katten om jag hade klarat av att fylla mina dosetter utan att allt blev pannkaka. Såhär ser den ut för tillfället:

• Lithionit, 3+3, stämningsstabiliserande
• Lamotrigin 100 mg, 0+1, stämningsstabiliserande
• Abilify 10 mg, 0+1, stämningsstabiliserande
• Multivitamineral, 1+0, kosttillskott
• Betolvex, 1+0, kosttillskott
• Kalcipos-D, 1+1, kosttillskott
• Efamol 1000 mg, 1+1, naturläkemedel
• Ery-Max 250 mg, 2+2, antibiotika mot acne
• Differin, 0+1, kräm mot acne

Den som orkar räkna kan lätt konstatera att min dosett blir rätt knökfull. Något som gör mig lite frustrerad är när jag måste äta tabletter för att jag äter tabletter. Jag går på stark antibiotika och smörjer in mig över hela ryggen med den där förbannade krämen bara för att lithiumet (Lithionit) ger mig acne. Samtidigt klarar jag mig inte utan lithium - tro mig, jag har försökt.

Kosttillskotten äter jag efter en magsäcksoperation (Gastric Bypass) som jag gjorde för några år sen. Gick ner ca 50 kilo. Känner mig lite luttrad nu, när jag gått upp ca 10-12 kg pga en medicin jag åt tidigare (Seroquel, en neuroleptika).

Efamolen äter jag för att håret blir starkare och friskare då. Ja, jag vet. Jag är lite fåfäng.

Okej... Så med alla dessa piller, hur uppfattar jag att jag själv mår? En kär vän till mig (Madde) sa häromdagen att hon upplevde att jag hade en molande underliggande depression. Att jag inte kraschat djupt, utan låg i något tillstånd som kan liknas vid dystymi (utspädd, långvarig depression). Det ligger nog lite sanning i det, men det är inte hela sanningen. Stundtals kraschar jag. Stundtals kraschar jag så hårt att jag har lust att tömma hela spritskåpet (har inte hänt än, peppar peppar) - stundtals sitter jag här vid datorskärmen, avtrubbad, och bara stirrar utan att egentligen göra någonting på flera timmar.

Samtidigt är jag glad över hur jag mår just nu. Jag har mått mycket värre. Nu har jag viss framtidstro - även fast jag genomgår en tuff period. Jag vet exempelvis fortfarande inte hur jag ska få ihop pengar till sommaren, men på något sätt känner jag att det inte berör mig. Det löser sig alltid på ett eller annat sätt. Mitt i allt kaos kan jag ändå se positivt på mitt liv - i alla fall för det mesta.

Jag studerar på distans nu. Heltid. Jag kom fram till att det nog är det enda jag kan vara helt (nästan) säker på att jag klarar av. Med distansstudier, så kan jag själv välja när jag ska plugga och jag kan göra det helt på mina villkor. Det innebär att om jag ena veckan inte orkar plugga alls, så gör inte det så mycket så länge jag tar igen det nästkommande vecka. Det blir så mycket mer på mina villkor än vad det skulle vara om jag hade lärarledda lektioner.

Ikväll kommer en vän förbi och stannar över natten. Så det blir god mat, hemgjord glass och kanske en grogg eller två. Jag borde egentligen sitta på gymmet nu, men har inte funnit motivation nog för att ta mig iväg. Men det kommer fler dagar. Jag ska lägga en bröddeg istället. ^^

Ciao!

Det finns så mycket jag känner att jag borde göra. Jag borde ägna mer tid åt mina studier, gå till gymmet oftare, lägga ner mer tid på vissa av mina vänner, städa i köket etc. Men just nu finner jag inte motivation till annat än att sitta framför denna gudsförgätna skärmen och surfa runt lite mållöst. Jag ska på hockey ikväll, men jag känner verkligen inte för det. JAG VILL INTE!

Jag känner mig i alla fall inte deprimerad, peppar peppar. Jag upplever att jag mår rätt hyffsat. Det är bara den där satans motivationen som saknas. Jag skulle vilja stänga in mig i en månad utan att ens så mycket som stirra ut genom fönstret. Kanske har denna sabla snön hunnit försvinna då också.

En vän kommer över imorgon och stannar över natten. Det känns rätt skönt ändå. Jag skulle nog bli helt knäpp utan lite social interaktion.

Ska springa och ta mina morgonpiller nu - som jag egentligen skulle ha tagit för en timme sen. =/

Ciao!

Alla jag känner tror att jag har jättelätt för att knyta kontakter. Att det faller sig naturligt för mig att kunna knyta an vid vem som helst, var som helst. Och sett utifrån, så är det så. Visst kan jag börja prata med vem som helst, var som helst. Visst är jag bra på att få folk att uppmärksamma mig och reagera - men allt är ett spel. Jag får aldrig någon vettig kontakt med de jag träffar exempelvis på bussen. Det blir ett skämt av allting. Jag kan få igång ett alldagligt samtal, men ingen öppnar sig en ett uns. För mig har det mycket blivit en utmaning för att döda vardagstristessen. Jag utmanar mig själv att våga sticka ut. Att våga prata med främlingar. Det beteendet gör mig till lite av en clown.

Självklart finns det undantag. Men de undantagen följer vissa regler. Regler som gör kontakten personlig, men inte privat. Busschaufförer är ett typexempel på det. Jag har ganska god kontakt med ett antal av busschaufförerna som kör här i trakterna. På vissa har jag gjort ett sånt intryck att de minns mig även när det gått upp till ett år mellan gångerna jag åker med dem. Jag har en i allra högsta grad personlig kontakt med dessa människor, där vi kan prata om allt och inget. Men ändå finns det en gräns. En gräns som säger att jag är en del av människans arbetsmiljö - inte människans privatliv. Privatlivet är en helig sfär, dit man inte släpper in vem som helst.

Så... Hur gör man? Hur knyter man kontakter? Mina vänner har uppfattningen att jag har en rik bekantskapskrets, men ändå känner jag mig ensam. Jag sitter ofta ensam hemma och önskar att jag vore någon annanstans. Att jag hade fler ställen att dra mig till.

Jag önskar även att jag visste hur man är normal - eller så normal man kan bli. Jag tycks alltid sticka ut. Merparten av människor tycker att jag är märklig och tar avstånd ifrån mig - bara ett fåtal älskar mitt udda sätt att vara.

Jag vill inte leva såhär...