Jag finner mig återigen i en soffa på jobbet. Visst är det kul att vara eftertraktad på arbetsmarknaden. När de ringer hela tiden och bönar och ber om att man ska komma in och jobba. Men det är slitsamt också. Jag måste lära mig att sätta gränser - för min egen skull. Jag vill inte ha en upprepning av hösten, då jag jobbade häcken av mig tills jag helt enkelt inte orkade längre. Men samtidigt känner jag mig dum om jag tackar nej till jobb. För varje gång jag tackar nej, så sätter de in en annan. Man är utbytbar - och det är en jobbig känsla. Om jag inte är med och är flexibel, så finns risken att jag förlorar allt.

Om ett par veckor kommer förmodligen en vän ner, som jag inte träffat på sex år. Tanken är att hon ska stanna en vecka eller så. Ska jag göra mig otillgänglig för jobb hela den veckan, bara för att umgås med henne? Vågar jag ta den risken? Allt är en dum avvägning, där det i slutändan handlar om hur mycket jag är villig att offra av mig själv.

I övrigt är allt förvånansvärt bra ändå. Visst tär det på mig att jobba natt, men det skulle kunna varit värre än vad det är. Jag mår väl. Lite småknaggligt, men inte så att jag har anledning att klaga. Jag har mått värre. Mycket värre.

Jag ska försöka vara lite social mot kollegan nu. Det kommer bli en lååååång natt.

Ciao!

Fredagens besök åkte hem vid 17 igår. En stund senare fick jag masa mig iväg till en arbetsplats som hade en sjuklucka. Jag går på timmar som personlig assistent. Natten till idag jobbade jag 19-07. Nu sitter jag återigen här på ett likadant pass, 19-07. Vakennätter.

Och ja, jag vet att det egentligen inte är någon bra idé. Att "god sömnhygien" är A och O när man har bipolär sjukdom. Men det är jobb. Det inbringar pengar. Jag kommer förmodligen ha ett svajigt mående i några dagar framöver och mer än en gång lär jag tänka att det inte är värt det. Men vad gör man inte för att få mat på bordet?

Egentligen skulle jag väl må bäst av att jobba kontorstider. 7-16, måndag till fredag. Så man får mer struktur på tillvaron. På ett sätt längtar jag efter en sån tillvaro. Jag tror att jag skulle må bra av det. Men samtidigt så har jag blivit lite kär i att jobba oregelbundet. Att ibland få sova fram till två om man vill och ändå ha god marginal tills dagens arbetspass börjar samt ibland behöva gå upp i ottan för att börja halv sju hos någon som ska iväg till daglig verksamhet. Omväxling förnöjer.

Nu är jag i vart fall inne i rullarna här. Och så länge jobb inte växer på träd, så hänger jag kvar.

Ciao!

Jag ringde precis ned till en av kommunens bemanningsassistenter och var så inställsam som jag bara kunde bli. Hon aktiverade mig i vikariesystemet, men sa samtidigt att de har mycket oplacerad personal, så vikariebehovet var minimalt. Med andra ord, jag är inne i rullarna igen, men möjligheten för mig att få arbetspass är liten. Ändå känns det rätt skönt. Det är en bekräftelse på att jag får komma tillbaka.

Samtidigt grämer det mig lite att en av mina gamla chefer inom kommunen inte verkar vilja ha tillbaka mig. Hon fick reda på min bipolära diagnos i samband med att jag blev sjukskriven. Jag AVSKYR att det är krav på att arbetsgivaren ska få se sjukintyg. När jag hör av mig till henne nu upplever jag henne som väldigt kylig och avståndstagande, samtidigt som hon artigt beklagar att hon inte har något behov av mig.

Men men... Idag är en liten seger i alla fall. :)

Ciao!